Claarie

Pratade nyligen med min yngsta storebror i telefon. Även han far världen över till Australien, Imorgon tills pengarna är slut och han och hans två kompisar har tröttnat. Tror dom har räknat med ett år. (Skype, braa grej)
Vilket innebär att det bara är lille Wille kvar hemma, dock in så liten längre, men ändå.
Vad konstigt det borde kännas för mamma och pappa. Att gå från en familj på sex personer till att bara sitta tre stycken vid middagsbordet en vardagskväll.
Borde det inte kännas väldigt tomt med tre tomma rum och bara en att be städa, plcoka undan efter sig eller ställa in i diskmaskinen.
Jag tycker nästan lite synd om dom, det känns som att det måste vara ganska jobbigt när ens små gullepluttar helt plötsligt blir vuxna, tar hand om sig själva och bor på olika ställen av världen. Samtidigt som jag tror att mina föräldrar känner sig väldigt stolta och lyckade, det är ju ändå till stor del deras förtjänst att det gått så bra för oss syskon.
Egentligen är det väl på samma sätt som jag släpper taget om mina föräldrar när jag bestämmer mig för att flytta hemifrån och gå min egna väg. Vemodig känsla. Lite jobbigt, men faktiskt mest kul och spännande.

En tanke från Klaras hjärna en tisdagskväll. Snart bjuder våningen under oss på bullfika, mest för att få mer plats i frysen. Jag gillar det.

Ta hand om era föräldrar nu tycker jag.